Historik

Borderterriern härstammar från de gamla jaktterrier som fanns i gränstrakterna mellan England och Skottland (The Border District). Den användes som skadedjursbekämpare, främst på räv, och skulle orka följa jaktlaget under en dag och ändå ha krafter kvar att gå ner i grytet, om räven tog sin tillflykt dit. Därför behövdes en högbent, snabb och uthållig hund, tillräckligt smidig för att ta sig igenom trånga passager. Den måste också vara intelligent och självständig, samt kunna samsas med andra hundar i flocken.
Rasens vänner dröjde länge med att få borderterriern godkänd av brittiska kennelklubben, men var rädda att hunden skulle hamna i fel händer, bli en utställningshund och förlora ursprungliga egenskaper. När rasstandarden slutligen skrevs och godkändes på 20-talet kom den sålunda att helt bygga på hundens funktion som snabb och uthållig grythund, vilket den fortfarande gör.

Rasstandard

Hemland
England

Bakgrund/ändamål
Borderterriern kommer ursprungligen från dalgångarna i Cheviot-bergen på gränsen mellan Skottland och England. Där har den funnits under lång tid och genom sin relativa isolering har rasen tidigt blivit mycket typfast.
Borderterriern är främst en grythund och den skulle kunna följa en jägare till häst och dessutom ha krafter kvar att gå i gryt och ta ett nappatag med räv eller grävling. Den skulle således vara mycket rörlig och inte så stor att den inte med lätthet kunde gå i gryt. Därtill skulle den vara hårdför och orädd för att klara sin uppgift. Den måste vara aktiv, stark och uthållig samt fördragsam med andra hundar. Den ska ha i det närmaste vattentät päls för att klara väder och vind. Borderterriern har dessa egenskaper och de har inte förändrats genom exteriöravel. Borderterrier är förmodligen den mest genuina av terrierraserna. År 1921 erhöll rasen officiell status i engelska Kennelklubben.  

Helhetsintryck
Borderterriern är i allt väsentligt en grythund. Den ska kunna följa en ryttare till häst och måste förena rörlighet med jaktlust.

Huvud
Huvud som liknar en utters men med måttligt bred skalle och kort, kraftig nos. Svart nosspegel föredras men lever- eller köttfärgad är inget allvarligt fel.

Ögon
Ögonen skall vara mörka med livligt uttryck.

Öron
Öronen skall vara små, V-formade och tämligen tjocka. De skall bäras framåtvikta tätt intill kinden.

Bett
Saxbett d v s med övre framtänderna tätt över de undre och vinkelräta mot käkarna. Tångbett är godtagbart. Underbett och överbett är allvarliga fel och absolut inte önskvärda.

Hals
Halsen skall vara medellång.

Kropp
Kroppen skall vara djup, smal och tämligen lång. Bröstkorgen skall vara jämn men inte alltför utvecklad eftersom man med båda händerna skall kunna nå runt om kroppen bakom skuldrorna. Ländpartiet skall vara kraftigt.

Fram- och bakben
Frambenen skall vara raka med inte alltför kraftig benstomme. Bakpartiet spänstigt och byggt för snabbhet.

Tassar
Tassarna skall vara små med tjocka trampdynor.

Svans
Svansen skall vara tämligen kort och ganska tjock vid roten, därefter avsmalnande, högt ansatt och glatt buren men inte böjd över ryggen.

Rörelser
Så sunda att hunden kan följa en häst.

Päls
Pälsen skall vara sträv och tät med tätt intilliggande underull.

Färg
Röd, vetefärgad, grå (grizzle) med rödbruna tecken (tan), eller blå med rödbruna tecken (tan).

Vikt
Hanhund skall väga 5,9 till 7,1 kg. Tik skall väga 5,1 till 6,4 kg.

Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

Hälsa

Bordern är det stora hela en mycket frisk ras med inga rasbundna sjukdomar. Jag presenterar dock vad rasklubben kommit fram till i rasstrategin.

Rasklubben genomförde en hälsoenkät under år 2000. Samtliga medlemmar och ytterligare ett antal icke medlemmar fick ett formulär att fylla i. Svarsprocenten var mycket hög, över 60, och svaren täcker ca 1300 hundar. Tyvärr saknas svar från några av de mest produktiva kennlarna.

Dessutom har klubben tagit del av statistik från försäkringsbolagen Agria och Sveland, avseende hundar för vilka betalats ut ersättning under 2002.

Borderterriern har idag ett grundmurat rykte som en frisk ras. Detta stämmer i hög grad. Enkätsvaren tyder på detta och rasen är placerad i näst billigaste klassen vad gäller försäkringspremie. Det finns dock några orosmoln att se upp med.

Sjukdomar rapporterade i hälsoenkäten:
· Kramper 41 st eller 3,1 %
· ”Dåliga magar” t ex magkatarr 50 st eller 3,9 %
· Livmoderinflammation 88 st eller 12,9 % (av tikarna)
· Hjärtfel 8 st eller 0,6 %
· Immunförsvarsproblem ca 130 st (se nedan) eller ca 10 %
· Cushings sjukdom 9 st
· Korsbandsskada 18 st

Till immunförsvarsproblemen har räknats hudåkommor (klåda/ allergi), ögon- och öroninflammationer samt halsinfektioner. Endast om hunden haft upprepade problem har dessa räknats. Siffran är osäker, men problem av detta slag är påfallande vanliga.

Försäkringsbolagens statistik överensstämmer med ovanstående.
Den vanligaste dödsorsaken förutom ålderskrämpor är trafikskador.

Krampanfallen är mestadels av ett slag som i folkmun kommit att kallas ”Spike´s syndrom” efter en hund som led av sjukdomen. Symtomen uppträder ofta först i 3-4-årsåldern eller senare. De första anfallen kan vara lindriga, t ex tillfälligt vinglande bakben. Fullt utvecklade kramper inbegriper hela bakkroppen men hunden är medveten och behåller normalt kontrollen över sin urinblåsa. Antiepileptika är overksamma.
CECS eller Canine Epileptoid Cramping Syndrome tycks existera över hela världen och forskning pågår för närvarande. Frekvensen tycks vara låg, troligen ca 3 %.
Koncentration till vissa blodslinjer tycks föreligga.

Det senaste året har ett nytt problem uppmärksammats. I flera kullar har det fötts valpar som måst avlivas vid 3-4-veckors ålder p g a misstänkt ”shaking puppy syndrom”. Symtomen är neurologiska och orsakas av brist på myelin i nervcellerna.

Dessutom förekommer HD i mycket låg frekvens bland de få som är röntgade. Rasen röntgas inte, men en del hundägare har låtit röntga sina hundar. Det är mycket sällsynt att hundar med anmärkning på höfterna visar symtom. Det är vanligt att avelshanar röntgas innan de går i avel, i synnerhet importerna där man inte känner blodslinjen så väl.

Reproduktionsförmågan är god. Genomsnittlig kullstorlek år 2003 var över 4 valpar. Det är inte ovanligt att det föds 6-7 valpar i en kull. Tikarna föder naturligt (kejsarsnitt är ovanliga), och de tar mycket väl hand om sina valpar.